Skapligt rädd för min egen spegelbild!? Kanske beror det på vad jag tydligen är kapabel till men i jämförelse med många andra, är det inget att prata om ens. Får hela tiden höra att jag ska göra det som får mig att må så bra som möjligt.. Men när man omöjligt kan avgöra innan så måste man chansa, ska man eller ska man inte? Ska folk snacka får det hellre vara sanning än en lögn..  Eller vet inte om jag kallar det en ren och skär lögn men det är endast 5% av sanningen, finns en anledning att det blivit som det blivit, dem 95 resterande procenten talar om just detta... Jag kan fortsätta grubbla i år på detta men jag tror inte att det på ngt sätt gör saken bättre! Jag har helt enkelt konstaterat att det här såkallade livet inte alltid är en dans på rosor.