Hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må.

Barn i all ära! MEN när man sitter på en redan jobbig buss efter att ha brutit ihop för chefen och blivit hemskickad från jobbet så är det inte kalaskul när en dagisklass med jag skulle gissa 5 åringar knallar på och sätter sig runt om mig och pratar (läs skriker), leker och inte kan sitta stilla.. Då känner jag genast att dagis, lekis eller mer än typ en unge i taget, inte är något för mig eller typ att dem kunde tagit nästa buss...


Men nu är jag alltså hemma, känns som att någon stampat på mig, är som jag skrev tidigare så förbannat trasig.

Ska krypa ner i sängen nu och typ stanna där, hela dagen. Stänger av telefonen, dåliga bortförklaringar och lögner står mig upp i halsen.



The botten is nådd skulle man kunna säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0