Jomenvisst.

Nu är måndagen här, veckans nästan värsta dag, innan det kommer ju söndagen på sätt och vis (man är ju ändå ledig, vilket är +, men ångesten är -..) sen är ju det såklart tisdagen, usch I really hate you.
Förutom att ligga nerbäddad hela fredagen i migrän och magkatarr, kan det förresten vara värre? ja det kan det nog när jag tänker efter, men jag mådde dåligt.. vi lämnar det där.
Lördagen var bättre, då fick jag se min snygging!! Såg med andra ord Johan Falk, de sista, operation näktergal och de fredlösa, näktergalen behöver ni inte besvära er med att se, men de fredlösa.. Sjukt bra! Jag är så kär i Frank, inte Joel troligtvis, men i Frank, den där farliga, så sjukt heta killen med (kanske lite för mkt) skäggstubb. MUMS, badboy! Såg dem med Älskade sis + Tora, först käkade vi jättegod middag sen efterrätt, godis och ostbollar och tjeena nu rullar jag fram, men det gör inget. jättemysig kväll iaf, var nog ett väldigt bra beslut att inte följa med ut..

Trion

Sist men inte minst så var jag självklart och hälsade på den bästa i denna värld, menar såklart MIN pappa. Han fick en skitsnygg morgonrock, grårutig, han som är så frusen, det var verkligen en perfekt present! Tidigare har han fått tofflor, handskar och mössa, haha sa ja frusen? :)
Tyvärr känner jag alltid en aning ångest i det huset, kan bero på allt tråkigt och ångestfyllt. Det har självklart varit tusen bra stunder, men allt det där jobbiga, har ju faktiskt en gång hänt just där, jag får en stor klump i magen, som säger "Ta mig härifrån" samtidigt som jag inte vill något hellre än att vara just där! Men nu mår alla bra och är glada. punkt. jag orkar inte gå in djupare.

Nu har jag gjort typ 17 förtvivlade försök att lägga in en bild på pappa, det går fan inte. fan.



En grej till bara, jag HATAR, anledningen till de stora bokstäverna är att jag verkligen hatar, annars är det inte mycket jag ens tycker illa om, men detta hatar jag, mer än något annat för det är en svaghet, en livsfarlig svaghet. Alltid när jag känner hur jag tappar fotfästet och inte vet vart jag står, ja som nu, då gör jag dem här dumheterna. Det HATAR jag. Jag är svag just då/nu, sjukt jävla svag, det hade jag iaf tyckt om det var någon annan, innan jag förstod att det faktiskt inte går att en döma en person på det sättet. Men som alla säger "det löser sig" klart fan det löser sig, vad man än väljer att göra, vilken väg man än väljer så löser sig ju allt men just när man står där i valet och kvalet och känner hur man som människa bryts ner och bryter ihop, ska man bara tänka på hur allt löser sig då? ska man sluta känna efter och bara låtsas, vilket vi människor är rätt bra på, bita ihop och måla på en yta. Jag kan om jag vill, men vill inte alltid. Sån är jag.
Men snart, kommer jag vara lycklig, när allt är som det ska bli. Jag har ju ett förslag nu, jag gillar det fast det skulle inte alls bli som jag tänkt mig, men det är väl också lite grejen, att det inte ska bli som man tänkt sig? Det kan nog vara positivt.. Jag skulle spy rakt ut om allt blev som man tänkt sig hela tiden, dock skulle det inte göra något om det blev just som man tänkt sig lite oftare..



Somna till my name is earl, det tänker jag göra.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0